Det spelar ingen roll hur många gånger jag sett varenda avsnitt från Buffy the vampire slayer. Tårarna forsar likaväl till det sista avsnittet Chosen. Helheten är så total, Buffys tal(som Sarah för övrigt inte sade ett enda ord fel i den första tagningen i), Willows trollformel, blodet som öppnar sigillet, musiken, Buffy och Spikes brinnande händer, Anyas död... Perfektion, minst sagt. Varje gång jag sett avsnittet börjar jag om från säsong ett igen. Alla avsnitt och allt extramaterial ska ses igen. Och igen och igen och igen...

Så hur kommer det sig att serien fortfarande glöder trots åren som gått sedan filmteamet släckte elden? Hur kommer det sig att jag fortfarande skrattar åt och spolar tillbaka till Xanders uttalande "Nothing can defeat a penis!"? Hur kommer det sig att jag fortfarande är helt förälskad i Amber Benson som Tara? Hur kommer det sig att jag gråter i varenda säsongsavslutning? Jag tror att Buffy var det som gav mig hopp i den tuffaste perioden i livet; den unga tonåren. Vetskapen om att en man som Joss Whedon skapat en karaktär som Buffy Summers skänkte mig hopp! Så Buffy blev på många sätt en förebild.

Geniala avsnitt som Hush, The body, Once more with feeling och Restless får mig
fortfarande att gapa stort av beundran. Varje avsnitt är endast dryga fyrtio minuter
långt, och ändå säger de mer än många långfilmer. Whedon har verkligen bevisat att han klarar ALLT; Ett avsnitt där ingen pratar, ett avsnitt utan bakgrundsmusik, ett avsnitt i sång och dans samt ett avsnitt nästan enbart bestående av drömsekvenser. Varje avsnitt innehåller minst en metafor, mer eller mindre tydliga. Buffy är en skickligt reflekterad reflektion av människors bekymmer, adderat med monster och vampyrer!

Orginella karaktärer fortsatte att ringa på dörren in i det sista. Buffy, Xander och Willow var den ultimata trion, men det fanns alltid plats för fler. Varje karaktär som
kom in i serien var något extra. Min personliga favorit av nykomlingar är självklart Andrew. Han var visserligen med i den onda nördtrion i säsong sex, men jag såg aldrig Andrew eller Jonathan som onda, inte ens när Andrew mördade sin bästa vän kunde jag se honom som en skurk. Han var bara en ung kille som blev indragen i skit, precis som många andra unga killar och tjejer blir. Enligt mig är en stor del av gnistan i säsong sju där på grund av Andrew. En annan karaktär som sent kom med i serien var dråparaspiranten Kennedy. Jag kunde visserligen aldrig tycka om henne, eftersom att jag föredrog Tara som Willows flickvän. Men Kennedy var onekligen något extra. Förutom Cordelia har en "rikemansunge" aldrig varit med i gängets innercirkel, så det var intressant att se.

Buffy själv näms inte så ofta nu för tiden. Kanske är det för att alla vid det här laget vet att Sarah Michelle Gellar är en enastående skådespelerska, kanske är det för att ingen riktigt vet vad man ska säga om Buffy. Men jag vet vad jag ska säga. Buffy är den bästa förebilden unga tjejer kan ha. Hon är vacker, stark, envis och sårbar. Ja, sårbar. Vi behöver inga fler stortuttade flick-kvinnor som behandlar djur som leksaker och helt saknar självrespekt. Vi behöver fler kvinnor som Buffy. Hon må vara blond, men det är också det som är grundkonceptet. Whedon var trött på att se alla blondiner i skräckfilmer, rädda tjejer eller kvinnor i mörka gränder som alltid blev räddade av män. Så han gav blondinen i gränden superstyrka. Han gav oss tjejer en förebild, och henne ska vi vara rädda om!